juli 03, 2013

Go! Go! Ackman till SFC


Detta är en humoristisk serie som handlar om det 200 år unga demonbarnet Ackman som skördar själar åt jävulen. Spelen baserar sig på en manga från den mycket välkända tecknaren Akira Toriyama som också ligger bakom bland annat serien Dragon Ball samt karraktärsdesignen till spelen Dragon Quest och SNES-klassikern Chrono Trigger.

Det har släppts totalt tre stycken Ackman-spel till Super Famicom varav samtliga är action-plattformsspel. Det finns även ett spel till Game Boy men det är mer Pac-Man liknande. Inget av spelen är släppta utanför Japan.

Det sägs att det första spelet i serien ska vara det som är mest lik originalserien, storymässigt. Det finns även en inofficiell amatör-översättning som vi eventuellt kan lägga in på kassetten om man skulle vara intresserad av det. Däremot så krävs det inga japanskakunskaper för att spela något utav dessa plattformsspel.



Andra och tredje spelet i serien skiljer sig alltså från mangan. I den första uppföljaren, Go! Go! Ackman 2, fajtas man mot en rockgrupp som heter Metal Angels. I 3:an har man som motståndare en homosexuell polis som är pedofil och Ackman samarbetar då med sin livslånga rival Tenshi-kun (som i princip betyder Mr. Ängel) vilket gör båda karraktärerna spelbara.

Rent spelmässigt så skiljer sig de tre titlarna inte så mycket ifrån varandra, grafiken blir något bättre för varje titel men det är knappt märkbart. Musiken är bra gjord, spelkänslan sitter och det finns varierande element i form av racing- och shooter-banor. Banorna är färgglada och stämmningsfyllda med samlingsföremål och olika power-ups. Bossarna är alltid väldigt karriäristiska och har oftast något högre svårighetsgrad än plattformsbanorna. Karaktärerna interagerar dessutom med varandra vilket gör spelet mer trovärdigt.

Del 2 och 3 har inte fått någon översättning än så vi får hålla tummarna på att det kommer i framtiden. Men alla spelen är som sagt spelbara även utan japanskakunskaper och förtjänar större uppmärksamhet av oss västlänningar.

Text av: Kristin Loman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar